Skogsfynd värt sin vikt i guld...för Ljuset i alla fall

Idag på morognprommisen så var jag och syrran tillsammans med matte i skogen. Det är så häftigt, finns så mycket att kolla in där. Massor av konstiga fåglar som låter knasigare än man kan ana, pinnar i överflöd att tugga och bära på, kottar, vattenpölar och ja en massa mer skoj.

Men det som var absolut bäst idag var att jag lyckades hitta en nergrävd skatt, mmmmmm, jag skojar inte, det är alldeles säkert.

Någon, antagligen en tvåbenting, hade nästan helt grävt ner en fin guldfärgad rund metallgrej, i ett dike vi gick förbi. Matte sa att någon kastat ner den i diket men det tror jag inte, såg ju att den var nästan helt nergrävd i vattensörjan i diket ju.

I alla fall, jag tyckte den var så fin så jag bestämde mig för att den skulle jag spara, så sagt och gjort jag bar den hela promenaden. Matte frågade några gånger om hon skulle ta den men det ville jag inte och då sa hon att jag var duktig so bar så långt.

Som tur var hade hon kamera med så hon tog ett fint kort på mig och min skatt, visst är den fin. Säkert mycket värdefull också för matte berätta att den heter Slotts Guld, så det hörs ju att den är riktigt värdefull...eller??

Träning inför utställning.....behövs det, när man är ett Ljus?!

Igår stoppade matte in mig och syrran i bilen, för vi skulle åka iväg och träna hur det ska gå till på utställning.
Jag säger då bara det, vad man ska stå ut med.

Först skulle jag stå helt stilla , utan att få nosa minsta lilla på backen, inte fick jag snosa andra hundarna i rumpan heller och inte tugga på sten.
Men det var inte slut där, nä, sen skulle jag tillsammans med de andra hundarna springa i en cirkel. Inte för fort och inte för sakta utan så där jobbigt lagomt och fint, utan tugg i byxben på matte eller hugg i svanstipp på den som sprang före mig. Men jag gjorde som de sa så det tog inte så lång stund.
Men värsta är ju när man ska stå på bord, ja, stå på bord....fast jag inte får det när jag hemma. Matte säger att det är skillnad på bord och bord men det tror jag inte på, fyra ben och en skiva har de allihop, så det så. Nåja, det är inte stå på bordet som är lite läskigt utan att någon ska komma och pilla och känna på mig, och jag får inte pussa tillbaka eller provsmaka minsta lilla på den som gör det. Det är jobbigt.

Men det finns bra saker också med träning, man får sånt som smakar smask och det är bra.

När vi hade tränat en stund så sa de att nu fikar vi, så då sprang jag till hästhagen och fikade...men matte hon gnall förståss, urk vad du luktar skit sa hon, jag som hittade alldeles färska hästbullar?!

Jaha, ja sen så kom de på att de skulle testa agilitytunnlarna, men det tyckte inte jag så jag sprang iväg och letade mer hästsmask och passade på att springa iväg till hundarna som var i hundgården.

Fast de andra hundarna tyckte det var kul med tunnlar, måste bero på att de fick belöning och tvåbentingarna bar sig så lustigt åt.

Ljuset det är jag

Jag heter Ljuset, jag är 6 månader gammal och av rasen engelsk cockerspaniel. Jag tycker väldigt mycket om att busa, leka med syrran, äta ben och gräva i rabatterna som matte har. Soffan är en ypperlig plats att sova i och man har så bra utsikt genom fönstren oxå när man ligger där, då kan jag kolla så att det inte kommer in några fula katter på min bakgård.

Jag älskar att springa i skogen och hoppa på stockar och stenar. När jag blir stor ska ja träna agility och kanske freestyle, för det verkar så kul. Ja, och så lydnad förståss, för det säger matte att det är viktigt att kunna, inte för att jag förstår vad det ska vara bra till men matte måste ju få som hon vill någon enstaka gång tycker jag.

Busan det är jag det

Som sagt, jag heter Busan, är 6 år och av rasen Irländsk vatten spaniel. Jag älskar mina flockmedlemmar både tvåbenta och fyrbenta, men jag är inte så förtjust i andra tvåbentingar. När det gäller fyrbentingar så är jag ganska bitschig i början men bara jag fått tala om vem som är störst, bäst och vackrast så är jag snäll mot dem.

Det bästa som finns är att få vara ute tillsammans med matte och hitta på roliga saker, som långa sköna skogspromenader, bad i gyttjepölar och vattendrag av alla slag, lydnad är också kul men det där som kallas agility är inte lika skoj. Begriper inte varför man ska ränna runt som en tok på olika hinder. Bäst inomhus är att få ligga i soffan och bara mysa, eller att bli ompysslad med pälsvård och så.

Vår alldeles egna blog

Nu har vi, Busan och Ljuset bestämt att det är dags att vi får en egen blog.
Busan är en Irländsk vattenspaniel fröken med rätt attityd och i sin bästa ålder nämligen 6år. Ljuset är en engelsk cockerspaniel fröken på snart 6 månader, som anser att livet är till för att ha skoj, inget annat.

I vår blogg kommer ni att kunna följa vår vardag med både bilder och förhoppningsvis skojiga upplevelser vi kommer att ha.